Min pojkvän älskar mig, varför kan inte jag då älska mig själv? 

När jag ser mig själv i spegeln vill jag gråta, jag vill ändra på allt jag ser. Världen har gjort så att vi kvinnor har fått en så äcklig syn på oss själva. Att man är perfekt när man inte har några finnar och är supersmal. Att vara perfekt handlar inte om att inte ha några bristningar eller finnar, inte heller om vad det står för siffror på vågen. Att vara perfekt handlar om att vara sig själv, för vi allihop är perfekta precis så som vi är. 

Jag har ångest över mina ärr på min handled. Jag trodde inte min pojkvän skulle acceptera mig för det, att han skulle tro att jag var någon slags psykopat som skadat sig själv.

Varför ska man känna såhär? Psykisk ohälsa är något vi borde prata om och inte skämmas över, vi alla har mer eller mindre känt det. 

Jag älskar choklad och godis, men när jag får ångest över att jag på helgen tar en bit då har det gått för långt. Jag borde väl få äta hur mycket jag vill utan att ha ångest. Problemet är att när jag väl sitter där och har ångest över att jag tog en bit så tänker jag så många tankar, ibland övertalar tanken mig att jag förtjänar en bit till och så håller det på så.. varje gång. 

Jag hatar det, men jag gör det.. Varje gång jag är någonstans tittar jag på andra tjejer och önskar jag vore lika smala som dom, att jag såg ut som dom. Sorligt men sant och jag tror inte jag är ensam om det heller. Och allt jag önskar just nu, är att gå ner i vikt. Varför ska jag behöva gå ner i vikt för att må bra över mig själv? Bara så himla dumt egentligen.

Jag vill bara älska mig själv.