Jag mår dåligt. Jag mår så dåligt. Det är pågrund av andra människor som jag mår såhär dåligt, människor som jag har kallat mina vänner, som jag berättat privata saker till och som jag umgåts dagligen med. Ni var aldrig äkta vänner, inte någon av er. 

Om jag ska vara ärlig har jag aldrig kännt att jag haft en bästa vän sedan 3an, en stund i 6an och 7an hade jag en vän som var den bästa jag någonsin haft och vi har fortfarande kontakt idag, men det blir liksom aldrig av att vi ses eller hörs av så ofta. Jag mådde inte alls bra i 7-9an, det var faktiskt den perioden i livet som jag mådde sämst men också tack och lov som bäst en stund tack vare min då bästa vän. 

Jag har alltid önskat mig en bästa vän att kunna göra allt med,någon man kan ringa till mitt i natten, någon man kan ha myskvällar och värsta pyjamaspartyt med, men fick bara ha det en så kort tid.

Alla sa åt mig att det skulle bli bättre i gymnasiet och ett tag trodde jag faktiskt det, jag kände att fan, nu har jag ändå fått bra vänner alltså. Men så kom den dagen då två tjejer började bråka, ena tjejen umgicks med den som hon kommit närmst och desamma med hon andra och därmellan stod jag. 

Den som känner mig vet att jag inte har hjärta till att vända ryggen mot någon som fakitkst är en bra vän till mig bara för att en annan bra vän med mig bråkat med henne, jag kunde liksom inte välja och gick fram och tillbaka mellan de här två gängen och hamnade såklart mer och mer utanför då. 

Jag försökte då komma närmare ett av dom här gängen för att ha en chans att få bra vännner, samtidigt som jag mådde så dåligt över att jag blev tvungen att sluta prata med de andra tjejerna, hur lätt är det ens att göra ett sånt val? Som om det inte vore nog sågs dom utanför skolan utan att fråga om jag ville med, de la ut bilder på instagram om hur mycket som älskade varann och att dom alltid skulle finnas där för varann osv. Det sårade mig vilket jag också förklarade för dom och ändå fortsatte det. 

Ingen av dom la någonsin ner tid på att ens försöka lära känna mig på djupet,och vet ni vad det värsta av allt är? 

På min födelsedag kom jag till skolan och fick en present från den ena vännen, medan den andra stod bredvid och tittade på, hon sa inte ett ord om att jag skulle få hennes present senare, eller att hon inte haft pengar eller något sånt, och då visste jag att efter denna dagen skulle vi inte ses på 9 veckor. För att tillägga hade hon fått både julklapp och födelsedagspresent från mig. Under de här veckorna sågs dom, men utan mig såklart.

När vi sedan kom tillbaka till skolan blev allt värre och värre, jag började prata med tjejen som jag slutade prata med och sedan sa jag min åsikt om ett grupparbete som jag och dom här tjejerna hade tillsammans vilket hon inte alls kunde ta, så hon började ignorera mig de sista två veckorna vi hade kvar i skolan, såklart gjorde hennes kompis det med. Hon skrev att jag hatade henne, för sånt vet hon tydligen.

Än idag lägger dom upp bilder på hur dom föralltid kommer vara vänner och älska varann och finnas där för varandra, hur de varit de bästa tre åren i deras liv, men jag bryr mig inte att dom är vänner, jag bara önskar att jag hade någon också. Jag har min pojkvän och 1 vän som jag nästan aldrig träffar.. varför vet jag inte.

Det som gör mest ont är att idag inse att det är tack vare dom som mitt självförtroende är på botten, jag har intalat mig själv att ingen vill vara vän med mig för jag måste vara sämst i hela värlen.

Tack för mig.

Min pojkvän älskar mig, varför kan inte jag då älska mig själv? 

När jag ser mig själv i spegeln vill jag gråta, jag vill ändra på allt jag ser. Världen har gjort så att vi kvinnor har fått en så äcklig syn på oss själva. Att man är perfekt när man inte har några finnar och är supersmal. Att vara perfekt handlar inte om att inte ha några bristningar eller finnar, inte heller om vad det står för siffror på vågen. Att vara perfekt handlar om att vara sig själv, för vi allihop är perfekta precis så som vi är. 

Jag har ångest över mina ärr på min handled. Jag trodde inte min pojkvän skulle acceptera mig för det, att han skulle tro att jag var någon slags psykopat som skadat sig själv.

Varför ska man känna såhär? Psykisk ohälsa är något vi borde prata om och inte skämmas över, vi alla har mer eller mindre känt det. 

Jag älskar choklad och godis, men när jag får ångest över att jag på helgen tar en bit då har det gått för långt. Jag borde väl få äta hur mycket jag vill utan att ha ångest. Problemet är att när jag väl sitter där och har ångest över att jag tog en bit så tänker jag så många tankar, ibland övertalar tanken mig att jag förtjänar en bit till och så håller det på så.. varje gång. 

Jag hatar det, men jag gör det.. Varje gång jag är någonstans tittar jag på andra tjejer och önskar jag vore lika smala som dom, att jag såg ut som dom. Sorligt men sant och jag tror inte jag är ensam om det heller. Och allt jag önskar just nu, är att gå ner i vikt. Varför ska jag behöva gå ner i vikt för att må bra över mig själv? Bara så himla dumt egentligen.

Jag vill bara älska mig själv.